Om det finns ett ord som följer i kölvattnet på NIKOLAJ JACOBSEN, så är det FRAMGÅNG. Fyra VM-guld i rad. En OS-medalj av finaste valör och en silvermedalj. SOM EN AV VÄRLDENS BÄSTA VÄNSTERSEXOR VINN HAN DANSKA OCH TYSKA MÄSTERSKAP I RAD. Det kom med ett pris i form av ett förstört knä och en stressig vardag. MEN HAN SAKNAR FORTFARANDE EM-GULDET FÖR ATT HUSET SKA VARA FULLT.
En junieftermiddag på Østerbro i Köpenhamn. Nikolaj Jacobsen har kört den långa resan från ett möte i Kolding till Köpenhamn för en fotosession som förberedelse inför en intervju. Han parkerar sin elbil och kopplar in laddkabeln i laddstationen så att batteriet klarar hemresan till Thurø.
En annan bilist parkerar på nästa parkeringsplats och känner genast igen handbollslandslagets förbundskapten. Han tar fram sin mobil och frågar om han får ta en selfie. Svaret är ja. Nikolaj Jacobsen drar handen genom håret och ger ett stort leende. Det knäpps bilder - och förbundskaptenen fortsätter mot dagens sista möte i form av en intervju och fotografering för Kaufmann Journal.
Med sin allt mer silvergrå man är han också mycket igenkännbar i gatubilden. Och med sin framgång vid sidlinjen under OS-, VM- och EM-turneringar (han har ju trots allt lett herrlandslaget till både silver- och bronsmedaljer vid EM) har han helt enkelt blivit lite av en nationell klenod. Folkeägd. En roll han spelar till perfektion. Både när han möter handbollsfans på gatan och när han klär sig i smoking för att delta i kungaparets kvällssällskap för konst och kultur.
De flesta av oss andra känner igen honom från timeouter vid sidlinjen, när han på ett ganska obegripligt språk berättar för Mathias Gidsel, Magnus Saugstrup och resten av laget att de nu ska spela en Barca eller en Billund. Lyckligtvis förstår spelarna kommandona. För det handlar om klara order. Anvisningar om hur Nikolaj Jacobsen förväntar sig att de ska genomföra nästa anfall. Anfall som förhoppningsvis överraskar motståndaren och resulterar i ett nytt mål.
Men det är också här vi ibland får se en annan sida av förbundskaptenen. För om inte överenskommelserna hålls, ja då vrålar han sin missnöjdhet mot spelarna. Och han kan vara hård. Men det finns en gräns.
”Jag är ju anställd för att ta medaljer hem till Danmark. Och jag är extremt ambitiös. När man har ett bra lag är man också skyldig att göra sitt absolut bästa. Det gäller även mig själv. Men egentligen ser jag inte mig själv som särskilt temperamentfull. Det temperament jag visar upp på planen speglar inte den Nikolaj jag egentligen är.”
Från skällsord till ledarskap
Det är möjligt att åren har haft en mildrande effekt på Nikolaj Jacobsen. I varje fall har rollen som både klubbtränare och landslagstränare gett honom en förståelse för hur viktig en ordentlig lagvård är. Både i vardagen och under de månadslånga slutspelen.
Hård träning och hårt arbete på planen. Det är det spelarna ska leverera. Strategierna och taktiken står landslagstränaren för. Och ibland måste laget som kollektiv fungera optimalt, både sportsligt och socialt. Det är något av det som skiljer det danska landslaget från konkurrenterna.
Som Nikolaj Jacobsen säger, så “handlar det fortfarande om att vinna.” Han har till den tyska handbollstidningen Bock auf Handball sagt att laget har insett att det är mycket roligare att stå högst upp på segerpallen än att sluta med silver- eller bronsmedaljer.
“I Danmark är det viktigt att alla har frihet att njuta av livet. Det ska också finnas plats för lite skoj utanför planen. För mig är det viktigt att ge spelarna den friheten, så huvudet kan förbli klart.” Men han påpekar samtidigt att om laget börjar slarva med koncentrationen, ja då är det landslagstränarens uppgift att få dem tillbaka på rätt spår.
För 30–40 år sedan var det inte ovanligt att olika landslagstränare - ofta från östblocket krävde en nästan militärisk disciplin där bestraffning och beröm gick hand i hand. Nikolaj Jacobsen har blivit tränare i en annan tid. Och dagens handbollsspelare har ett annat temperament, som inte passar särskilt bra ihop med kadaverdisciplin.
Därför har landslagstränaren också medvetet arbetat med att begränsa sina utbrott. “Det är en del av mig som jag har försökt jobba med.” En nödvändighet när man ska anpassa sig till en ny generation spelare.
När man frågar honom själv verkar det inte heller särskilt slumpartat att han väljer just orden taktisk, kontant och kärleksfull för att beskriva sin ledarstil. Det är nämligen en stor del av hemligheten bakom den stora framgång som Nikolaj Jacobsen och landslaget tillsammans har uppnått de senaste åtta åren.
Stjärnorna och vattenbärarna
En annan del av landslagstränarens arbetsuppgifter består i att få landslaget att fungera som ett kollektiv. Samtidigt råder det ingen tvekan om att laget både har stjärnor och vattenbärare. Det är kanske inte något man pratar särskilt mycket om i omklädningsrummet. Det är en tyst acceptans av förutsättningarna.
“Det är ingen hemlighet vem som är viktigast i ett lag. Spelarna säger det kanske inte högt. Men de vet det.”
Spelare som Mikkel Hansen och nu senast Mathias Gidsel har genom sin framgång i landslaget visat att det hänger ihop så. Man vinner ju handbollsmatcher genom att göra fler mål än motståndarna. Självklart måste försvaret stå stadigt placerat på sexmeterslinjen och hindra mål.
en det är målen som räknas. Men lagets två stjärnspelare har, sedan Nikolaj Jacobsen tillträdde som landslagstränare 2017, varit navet i den extraordinära framgång som dansk herrhandboll haft vid de stora slutspelen.
Samtidigt är de ett tydligt exempel på hur skickligt Nikolaj Jacobsen och staben runt laget har hanterat ett tyst generationsskifte, där stjärnspelare som Mikkel Hansen, Lars Christiansen, Lasse Svan och Niklas Landin har glidit ut till förmån för Mathias Gidsel, Lukas Jørgensen och Simon Pytlick.
Fotboll eller handboll
Nikolaj Jacobsen bodde under sin ungdom på Fyn, där hans far arbetade som socialpedagog i Oure. Och även om vi idag förknippar hans namn med handboll på elitnivå, var det som pojke fotbollen som drog. Han var inte utan talang. Faktum är att han spelade i sitt årgångs förstalag. Men redan innan tonåren riktigt tog tag i honom stod han inför sitt första svåra karriärval.
Redan som 11-åring hade han börjat spela handboll i GOG, men han tvingades välja. För i fotbollsklubben skulle han själv betala för sin transport till både träning och matcher. Och bussbiljetten från Oure till Svendborg och vidare med tåg till Odense var mer än vad som fanns råd med. Även med lönen från sin tidningsrunda. En 11-12 kilometer lång cykeltur ute på landet.
Själv bedömer han att det nog kunde ha blivit en hygglig superligakarriär. Men aldrig till Champions League-finaler eller landslaget. Så valet var klart. Hans vinnarmoral och färdigheter med den harpiksdoftande handbollen vann över fotbollen. Så det var i GOG han fick utlopp för sina ambitioner.
Bra för Nikolaj Jacobsen. Och bra för dansk handboll. Det kontanta elementet i handboll, de hårda tacklingarna och utförandet av skott mot mål från alla möjliga och omöjliga vinklar, var precis något för honom. Inte minst gödde och stärkte det hans vinnarinstinkt. Ett oerhört viktigt element för en ung man som sedan barnsben grät när hans lag förlorade en fotbollsmatch. Och det oavsett om det var på ett barnkalas på gräsmattan eller under junioråren i OB.
Både talent och hårt arbete gjorde att han som 19-åring fick sin seniordebut i GOG:s A-lag. Det var inte en tid med stora pengar i dansk handboll. Hans första kontrakt var på 500 kronor i månaden, före skatt.
Förhållandena blev genast bättre när han 1997 erbjöds ett kontrakt i tyska TSV Bayer Dormagen, där han under ett år spelade 28 matcher och gjorde 189 mål. Men hade han förväntat sig tysk järndisciplin och kampanda blev han rejält besviken. Det var, med hans egna ord, lite av ett mysigt lag där spelarna efter varje träning satte sig ner och drack några öl.
Mer allvar blev det när han efter ett år i Nordrhein-Westfalen flyttade till storklubben THW Kiel. Här innebar träningen intensiv löpning, för att inte tala om träningslägren där det var upp klockan kvart över sex för att springa 8–10 kilometer runt en sjö, medan tränaren stod och fiskade.
Men träning och matcher varje helg gjorde att Nikolaj Jacobsen i Kiel utvecklades till att bli en av världens bästa vänstersexor. Hans legendariska skruvbollar bidrog till två tyska mästerskap och två cupfinalvinster. ”Det enda jag saknar - och fortfarande saknar - är naturligtvis Champions League-pokalen.” Han hade chansen år 2000, men förlorade finalen mot FC Barcelona.
Betalade priset
Men det nya årtusendet blev också början på en lång period med skador. En sak är att Nikolaj Jacobsen med THW Kiel förlorade Champions League-finalen mot det spanska storlaget. Men ännu mer betydelsefullt för hans framtida karriär var när han i öppningsmatchen i Bundesliga 2001 fick en allvarlig knäskada.
Under de följande tre åren spelade han bara 72 matcher. Och även om han gjorde 331 mål kunde han inte bli av med sin knäskada. Först sade han adjö till landslaget, där han varit fast inventar sedan 1991. År 2004 flyttade han med familjen tillbaka till Danmark, till Viborg HK, som spelande assistenttränare under Ulrik Wilbek.
Men åren i Tyskland hade, förutom den sportsliga framgången, också lyckats slipa ner lite av kanterna på den temperamentsfulle Nikolaj Jacobsen. Det berodde inte minst på hans svenska lagkamrater: Magnus Wislander, Staffan Olsson och Stefan Lövgren. Där fick han råa ord att höra, särskilt när han klagade på att inte få spela. Svaret kom alltid snabbt: "Du får bollen när du pratar snällt."
Knäskadan blev han aldrig helt återställd från. Men smärtan försvann när han fick ett konstgjort knä inopererat. Det blev slutet på hans spelarkarriär. En karriär som satt sina spår. I varje fall så tydligt att han år 2023 blev invald i det europeiska handbollsförbundets Hall of Fame.
Tränarkarriären x 2
Efter att han slutade spela 2006 blev tränaryrket det som tog över. Från Viborg HK vidare till BSV och sedan Aalborg Håndbold, där han som huvudtränare i sin första säsong lyckades vinna det danska mästerskapet. Egentligen hade han ett treårigt kontrakt med nordjyderna, men redan i november 2013 flyttade han tillbaka till Tyskland. Närmare bestämt till Rhein-Neckar Löwen i Mannheim. Han tog över jobbet som huvudtränare från islänningen Guðmundur Guðmundsson, som hade blivit dansk landslagstränare.
Även här var Jacobsens framgång tydlig: två tyska mästerskap på två år, nämligen 2016 och 2017. År 2017 skulle visa sig bli avgörande för Nikolaj Jacobsens tränarliv, på fler sätt än han kanske hade räknat med.
För just 2017 spelade herrlandslaget sin sämsta VM-turnering på 12 år. De åkte ut redan efter gruppspelet i åttondelsfinalen mot Ungern. Det fick Dansk Håndbold Forbund att söka en ny landslagstränare. Och valet föll inte oväntat på Nikolaj Jacobsen.
Den första stora slutrundan var EM-mästerskapet i januari 2018. Förväntningarna var höga, men till Nikolaj Jacobsens stora besvikelse slutade laget på en fjärdeplats efter semifinalförlust mot Sverige och förlust i bronsmatchen mot Frankrike.
Stress
Det var - om man så vill säga - med livet som insats som han tog över landslaget. För han fortsatte nämligen att träna sitt tyska lag Rhein-Neckar Löwen.
“Det var ett hårt liv. Och efter EM-turneringen kunde jag konstatera att mitt blodtryck var helt ur kontroll. Ett resultat av stress. Vardagen i Tyskland bestod av träning och långa bussturer till alla Bundesligamatcher. Och så var jag också tvungen att lägga hundratals timmar framför skärmen för att förbereda mig inför landslagssamlingarna.”
Det innebar livsstilsförändringar – och ett definitivt farväl till sin tyska klubb 2019. Från och med då handlade det om landslaget. Ett gott beslut. Både för Jacobsens hälsa och landslaget. För sedan dess har han vunnit fyra VM-slutspel i rad och ett olympiskt guld i Paris 2024.
Han är mycket medveten om att han och laget är förebilder för många. Även när det gäller att upptäcka stress och agera i tid. Precis som när Mikkel Hansen under en period behövde koppla bort. “Det är viktigt att lyssna på signalerna. Vi är inte bara förebilder för att vi med vår framgång får tusentals barn och unga att spela handboll. Vi har gjort Danmark till en riktig talangfabrik. Men priset kan också bli för högt.”
Att hålla båda fötterna på jorden är en relativt ny egenskap som Nikolaj Jacobsen har utvecklat. Trots det är han fortfarande ambitiös för landslagets skull. Först och främst handlar det om att byta EM-silver och -brons till en guldmedalj vid EM 2026. Och naturligtvis drömmer han också om att få en femte guldstjärna på speltröjorna efter VM 2027.
“Jag är på ett annat ställe i livet nu. Vi har fått mer tid för familjelivet. Inte minst efter att barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån.”
Men även om det har blivit mer tid för hans hustru, Lenette, och familjelivet, vill han fortfarande vinna när han skickar ut landslaget i match. Och det finns definitivt plats för nya utmaningar. Som han säger: “Jag saknar ju fortfarande att vinna Champions League …”
En sak är säker. Framgång i jobbet som landslagstränare har gjort honom till folkkär i ett land där vi ofta är lite skeptiska när någon sticker ut och går efter titlar och guldmedaljer. Så länge det går bra är det det som får folk på gatan att stanna och be om en selfie. Precis som när intervjun och fotograferingen denna tisdag i juni närmade sig slutet. Här anlände fotografens son nämligen till studion med sin nyinköpta studentmössa på huvudet.
Även här fick en leende Nikolaj Jacobsen ställa upp på en selfie. Förhoppningsvis inte den sista …