Hollywood’s bulldog
Sydney Pollack var den regissör som Hollywoods filmskapare anlitade när de med säkerhet ville veta att en produktion skulle flyta på smidigt och utan problem. Han kunde säkra att deadlinesen hölls. Och även om det ibland krävde ett grovt språk när skådespelarna och resten av filmteamet inte gjorde som han ville. Ibland utvecklade det sig till regelrätta bråk. Det är i alla fall den berättelse som cirkulerar rörande förhållandet mellan Sydney Pollack och Dustin Hoffman under inspelningen av den Oscarsnominerade filmen Tootsie (1982). De två bråkade så det rök om det. Men Hoffman övertalade Sydney Pollack att spela rollen som den arbetslösa skådespelarens agent. Det gav nytt liv åt verklighetens bråk på duken: filmen blev mer intensiv.
I den romantiska genren var Tootsie absolut en framgång, även om det årets Oscar för bästa film gick till storfilmen Ghandi med Ben Kingsley i huvudrollen. Men redan Pollacks nästa film – Out of Africa (1985) – skulle visa sig bli den storfilm som på allvar tog upp Pollack på scenen vid Oscarsfesten: Filmen vann inte mindre än sju Oscars. Den korades till bästa film, och Pollack själv vann en Oscar för bästa regissör.
Men även om Sydney Pollack under sin karriär skapade storfilmer är han inte en regissör som efterlämnat samma konstnärliga avtryck som Quentin Tarantino, Martin Scorsese eller Stanley Kubrick.
”Sydney Pollack är lite mer ’mainstream’. Och även om han skapat storfilmer som Tootsie, Three Days of the Condor (1975) och The Interpreter (2005), med Nicole Kidman i huvudrollen, så är han inte en regissör som skapat film där han som regissör haft ett visst budskap att få ut eller som skapat nya konstnärliga effekter.” Det berättar lektor emeritus Peter Schepelern vid Köpenhamns universitet. Han karakteriserar Sydney Pollack som en duktig och inte minst effektiv regissör som var bäst på de filmerna som han betecknar som ’Hollywood Mainstream’.
”Det var till honom som Hollywood gick. Och han har arbetat med riktigt stora budgetar och stora stjärnor som Robert Redford, Barbra Streisand och Meryl Streep. Men det svängde också mellan filmerna. Han kunde göra enorm succé med en film som Out of Africa för att sedan floppa totalt med sin nästa film,” berättar Peter Schepelern. Det var exempelvis filmer som Havana (1990) med Robert Redford och Lena Olin i huvudrollerna. Den saknade enligt Peter Schepelern de små miraklena som man hittar i de stora filmsuccéerna. ”Det fanns inget att anmärka på med filmens tekniska kvalitet. Handlingen borde vara given. Men den fångar en helt enkelt inte.”
Icke desto mindre är Sydney Pollack ett av de stora namnen i Hollywood. ”Han har ju gjort bra filmer som They Shoot Horses, Don’t They? (1969) om en maratondanstävling under depressionen i 30-talets USA och The Way We Were (1973). Filmer i vilka han lyckades få till de där små miraklen.” Något han gör som är mindre vanligt bland Hollywoods stora regissörsnamn är att han gärna ställer upp med sina förmågor som skådespelare och producent för andras filmer. Han har bland annat producerat kassasuccéer som The Fabulous Baker Boys (1989) och The Talented Mr. Ripley (1999).
Sydney Pollack dog vid 73 års ålder 2008. Men icke desto mindre fick en film från en Aretha Franklin livekoncert premiär 2018. Pollack hade regisserat inspelningen av koncerten vid vilken hennes livealbum Amazing Graze spelades in redan 1972. Dessvärre visade det sig att film och ljud inte var i synk. Ny teknik gjorde det dock möjligt för regissören Alan Elliott att skapa en 87 minuter lång film med den legendariska sångerskan. Även om Pollack inte krediteras för den slutliga filmen (han blir tackad i eftertexterna) är det en av de sista filmstrimmorna från ett liv som en av Hollywoods stora regissörer.
